Jag tror jag har förändrats sedan jag åkte. På ett bra sätt, tror jag. Innan jag åkte pratade jag med några människor, varav en av dem hade bott två månader utomlands när hon var tonåring. Hon berättade för mig hur man skapar helt nya vanor på en sådan tid, och hur mycket man förändras på såna här resor i just denna åldern. "Det är under just sådana resor man verkligen formas till den man ska vara", sa hon.
Emma sa en gång till mig att man lär aldrig känna sig själv så väl som man gör när man reser ensam. (Ja, Emma, jag glömmer inte sånt där) :) Hur som helt, dessa månader känns verkligen som en hel sådan resa. Det är bara jag och min familj i ett främmande ställe som inte är så främmande längre.
Jag vet inte riktigt hur jag förändrats än, dock. Jag vet inte om jag beter mig annorlunda. Jag kanske tittar annorlunda. Blinkar annorlunda. Andas annorlunda.
Ni vet ju. "There is nothing like returning to a place that remains unchanged to find the ways in which you yourself have altered."
------
Inte för att det har med något att göra, men ursäkta mig: Hur kan man förväntas jobba på ett PA när det finns så mycket annat i världen som betyder så mycket mer? Jag menar, några papper? Seriöst? Datorn kan krascha imorgon medan det fortfarande finns hundratals karaktärer utanför dörren som bara väntar på att bli älskade, och att älska i gengäld. Människor, foton, minnen, skratt, klingande smycken, söndersparkade converse, långa kramar, nätter som blir dagar, varma ögon, internskämt och pussar på näsan. Hur kan man jobba med PA när det finns näsor som väntar på att bli pussade? När jag ser tillbaka på mitt liv kommer jag verkligen inte önska att jag spenderade mer tid på mitt projektarbete. Jag kommer önska att jag pussade fler näsor. (Snälla, kom ihåg min röst längst bak i klassrummet som skulle yttrat detta mitt i en lektion om jag var där. Jag är säker på att någon behöver höra det för att få perspektiv då och då.)
Ett pojkrum.
(Us - Regina Spektor)
Jag förstår vad du menar. Du vet det finns någor fint med att förändras också, när förändringen innebär att man växer, tar små försiktiga steg framåt.:)
SvaraRaderaOch angående det sista, Jag kommer alltid ihåg dig. Du sitter nog bredvid mig i klassrummet varje dag tror jag.:)
Hugs!
Åh, vad jag saknar dig när jag läser det här! Du slutar aldrig förvåna mig med att du kommer ihåg en massa saker jag säger. Det roliga är att du faktiskt kommer ihåg de saker jag menade när jag sa, och inte så mycket de hundratals saker jag säger men inte menar. Jag hade faktiskt glömt bort att jag sa det där, men nu kommer jag ihåg:) Jag är otrolig vis ibland.
SvaraRaderaJag hoppas faktiskt att du har förändrats, det skulle vara konstigt annars. Men jag hoppas att du inte förändrats alltför mycket.. Vem vet, jag kanske också hunnit förändrats lite när du varit borta.. Det kommer kännas konstigt för dig att komma hem och inse att tiden faktiskt inte har stått stilla här, utan saker har pågått utan dig. Den känslan brukar jag få när jag varit borta en längre tid..
Och du, jag håller med dig om PA! Vad är det för en dum idé egentligen? Jag skulle vilja ta ett snack med den som gav upphov till det..
KRAM från en flicka med röda naglar. Och puss på din näsa!
Åh, vad jag älskar den här filosofin! (Det är en filosofi, visst?) Om det fanns näsor som väntade på mig att bli pussade på, så skulle inte jag heller bry mig om någon PA rapport. We miss you over here! Kom hem, snälla.
SvaraRaderaKRAM