torsdag 6 januari 2011

And it's nice not to be so alone


Det bor en indian i lägenheten ovanför våran. Som Jacob Black. Han är intressant, jag brukar lyssna på honom ibland. Han går omkring i lägenheten på natten mest. Annars är han nog ute. Jobbar, kanske. Eller dansar regndans någonstans. Förra veckan måste han ha lycktas. Det var en storm här en natt, en sån stor storm som jag tvekar att du varit med om tidigare. Det hade inte jag i alla fall. Eller, vad vet jag? Jag sov igenom den. Mamma kom in i vårat rum och Evelina var klarvaken trots att klockan var fyra. De hävdade senare att det inte kan vara möjligt att sova igenom sådant oväder. Men jag registrerade bara svagt den enorma gruppen paparazzifotografer utanför mitt fönster (som förövrigt även hade persiennerna fördragna). Det var förstås inte paparazzin. Det var blixtrar. Och huset höll på att blåsa bort om det inte brann upp först. Men jag registrerade hela katastrofen som en dröm. För när Julia väl sover så sover hon som en tonårspojke. (Våran storm var endast en sidoeffekt av tornados som härjade i grannstaten. Fyra döda och ett tjugotal skadade. Men jag var inte en av dem den här gången. Jag lever. Oroa dig inte.)
     Jag tappade ämnet. En indian bor ovanför mig. Han har en drömfångare och ett vindspel på sin balkong, som är precis ovanför mitt rum. Det är mysigt. Hans vindspel är min vaggvisa varje kväll. Jag somnar lätt till dess melodi, och är speciellt tacksam över den nu när jag sover ensam i min dubbelsäng igen.
Kling, kling, kling...



(Jag kommer inte tillbaka till Sverige förresten. En mindre detalj som du kanske borde vara medveten om.)







(White Houses - Vanessa Carlton)

3 kommentarer:

  1. Jag blev lite rädd när du började skriva om stormen, annars njöt jag som vanligt av att läsa om dina upptäckter och äventyr.

    Men jag hoppas innerligt att du ljög i den sista parentesen.

    Kärlek!

    SvaraRadera
  2. Din stormupplevelse, eller familjens stormupplevelse (eftersom du sov till stor del ;P) lät högst skrämmande. Jag är tacksam från djupet av mitt hjärta att du och dina familjemedlemmar lever. Jojo, USA kan vara en farlig plats att leva på allt.

    Jag hoppas också innerligt att den sista parentesen var en lögn.

    KRAM!

    SvaraRadera
  3. Jag stämmer in med Justina! Du får inte skrämmas så där, lämna hellre ut lite detaljer.. Jag vill också ha en indian boendes ovanför mig. Ta med honom hem. Åtminstone hans drömfångare. Och jag vet att den sista parentesen var en lögn, amerikanarna slänger ut dig om du försöker stanna.

    SvaraRadera