We're living in a den of thieves. And it's contagious.

Jag tror jag har förändrats sedan jag åkte. På ett bra sätt, tror jag. Innan jag åkte pratade jag med några människor, varav en av dem hade bott två månader utomlands när hon var tonåring. Hon berättade för mig hur man skapar helt nya vanor på en sådan tid, och hur mycket man förändras på såna här resor i just denna åldern. "Det är under just sådana resor man verkligen formas till den man ska vara", sa hon.

Emma sa en gång till mig att man lär aldrig känna sig själv så väl som man gör när man reser ensam. (Ja, Emma, jag glömmer inte sånt där) :) Hur som helt, dessa månader känns verkligen som en hel sådan resa. Det är bara jag och min familj i ett främmande ställe som inte är så främmande längre.

Jag vet inte riktigt hur jag förändrats än, dock. Jag vet inte om jag beter mig annorlunda. Jag kanske tittar annorlunda. Blinkar annorlunda. Andas annorlunda.

Ni vet ju. "There is nothing like returning to a place that remains unchanged to find the ways in which you yourself have altered."

------

Inte för att det har med något att göra, men ursäkta mig: Hur kan man förväntas jobba på ett PA när det finns så mycket annat i världen som betyder så mycket mer? Jag menar, några papper? Seriöst? Datorn kan krascha imorgon medan det fortfarande finns hundratals karaktärer utanför dörren som bara väntar på att bli älskade, och att älska i gengäld. Människor, foton, minnen, skratt, klingande smycken, söndersparkade converse, långa kramar, nätter som blir dagar, varma ögon, internskämt och pussar på näsan. Hur kan man jobba med PA när det finns näsor som väntar på att bli pussade? När jag ser tillbaka på mitt liv kommer jag verkligen inte önska att jag spenderade mer tid på mitt projektarbete. Jag kommer önska att jag pussade fler näsor. (Snälla, kom ihåg min röst längst bak i klassrummet som skulle yttrat detta mitt i en lektion om jag var där. Jag är säker på att någon behöver höra det för att få perspektiv då och då.)

Ett pojkrum.

(Us - Regina Spektor)

If I touch you once tonight, it could turn to every time

Inom en parantes är jag fångad.

Inget kan gå fel.

Platsen där främlingar inte är främlingar.

Men egentligen, var går gränsen mellan främlingar och vänner?

Han har precis gråtit.

Eller så ser hans ansikte alltid sådär skört ut.

Bredvid karusellen äter vi Oreo-glass

och vinkar till barn.

(Jag älskar ljuset. Jag älskar farten.

Men också stillsamheten.)

Fläcken på mina jeans är fortfarande kvar.

Nej, du är inte förlåten än.

- Jag kan massor av ord. Som apivorous, till exempel.

- Vad är det?

- ... Någon som äter bin.

Jag plockar upp små hemligheter i gathörn

och lägger dem i min ficka.

Det finns mycket vi inte berättar.

Har jag sagt att min blick alltid fastnar

vid din ryggtavla?

Vi är båda lika ovanliga.

Du skriver romerska siffror på servetter.

I en burk av genomskinligt glas

samlar jag tio tusen solstrålar på min hylla.

Du tar min svaga handled

och följer bokstäverna med dina svaga fingertoppar.

- Vart ska vi träffas?

- I tankarna.

Vad dum du är.

Fotstegen håller sig i samma takt.

Vi är ju alldeles för gamla för att hålla varandra i handen.

Lika bra det, du tycker ju om pojkar.

(Vilken tur att jag är bättre på att hålla hemligheter

än kroppsdelar)

Två personer med för lite plats över för lokalsinne.

Orden du säger på någon annans golv.

"Vi ska till höger... Vi skulle till vänster"

Jag är för upptagen med att lukta på skimret runt dig

och undra om vi använder samma duschkräm.

Du är sarkastisk på ett sätt som får mig att skratta

(men i och för sig får det mesta mig att skratta)

Min näthinna tycker om dig.

Det är allt som krävs, va?

Vi kanske ses någon gång

under en gatlykta någonstans.

(Platsen där bokkaraktärer dör - 

Vilken tur att vi inte är bokkaraktärer)

Du har på dig en lös t-shirt.

Jag visste inte att man kunde ha så vackra nyckelben.

(Back in the Saddle - Someone Still Loves You, Boris Yeltsin)

Like a bone, like bone; I'm so breakable

Läs boken.
Läs boken så att du kan se filmen.
Hjärteskärande och vackert :)

(When we are scattered, afar and asunder
Parted are those who are singing today,
When we look back, and forgetfully wonder
What we were like in our learning and play,
Oh the great days from great distance enchanted,
Days of fresh air, in the rain and the sun
How we rejoiced as we struggled and panted -
Echoes of dreamland, Hailsham lives on.)





(Prodigal - One Republic)

Dirty Little Freaks

Vad mysigt det var att prata med er nyss (Jag kan ju inte sova nu, så jag gör detta istället). Ni är alla så fina :)

Hm. När Cicci frågade mig om min nuvarande situation fick mig att bli sugen på att gå på college här borta, så började mina tankar ta en nostalgisk resa till första gången jag var på Evelinas campus. Det var helt sjukt. Jag tänkte smälta in - bara springa upp för trapporna till tjejernas och killarnas dorm-rooms, glida in, springa upp och lämna något till systern. Sedan springa ner igen och komma tillbaka till bilen safe and soundly. Men jag var så spänd att jag höll på att dö. Ungdomar mellan 18 och 25 år passerade mig i en virvel åt båda hållen, och när jag försökte komma in i byggnaden med den låsta dörren, så kom en förbarmande människa och slidade sitt kort så att den automatiska dörren flög upp. Jag skrek. Och jag skojar inte ens. Jag var så spänd att jag skrek till när dörren öppnades, och någon stackars kille innanför som bara ville läsa sin bok kollade förskräckt upp. Vad säger man, liksom? "Dörren öppnades"?
   Efter det traumatiska besöket så blev allt senare mycket lättare, och snart blev det vardagsfika. Men jag har ständigt förbluffad över konceptet. College. Det är helt sjukt! När man går runt bland dessa hundratals ungdomar så märker man att de kan göra precis. vad. de. vill.
   Jag menar, känslan av frihet där är nästan lite skrämmande. De har lärare, yes, men bara under skoltimmarna. Utanför lektionerna så är campus deras egna värld. Jag sa det då, och jag säger det igen: Det är liksom som om man byggde ett helt nytt, helt tomt, land. Och i landets tomhets-stadium så tänkte någon, "Vi kan befolka det med BARA ungdomar! Och se vad som händer, liksom". Resten av regeringen (som förresten också bara bestod av människor under 25) instämde ivrigt. Alltså, en hel hög med tonåringar plockades upp från sina hem, sattes ner i ett vackert med kompakt ställe och sedan sa regeringen "Var så goda, ungdomar. Detta är eran nya lekplats. Ni gör reglerna. Go crazy!". Evelina går ju på ett kristet college, så the sex and drugs and rock 'n' roll hålls ju till det minimala, men jag ska aldrig mer hålla oansvarigheten emot tonåringar vars vilda college-historier man kommer höra om i framtiden. Helt plötsligt är det förståeligt, and god only knows hur jag skulle bete mig i ett tonårs-land.
Bara kul. Hela tiden. Min hjärna skulle få något slags overload, och jag skulle dö innan jag blivit 50.
Anyway.

Fy vad mycket jag skrivit nu. Och vad sent det blivit. Jag måste skärpa mig.


Ni hann inte säga vad ni skulle göra på sportlovet. Ni får gärna skriva det nedanför, om ni vill göra mig lite extra glad :)




(Raise Your Glass - Pink)

It's just past 8 and I'm feeling young and reckless

Om några timmar ska jag på en college-fest. Jag ska försöka snacka om massa professors med massa frat-boys. Det blir kul. Live fast, party hard ;)

En gång när jag var på campus så hade jag lånat Evelinas böcker att bära runt. När en kille frågade varför jag gjorde det, så sa jag att det var för att jag skulle se ut som en riktig college-elev. "Oh, you don't need the books for that", sa han och jag började böla medan han bar dem.                                      
________                                            

"And after, when

we went outside to look at her finished lantern 

from the road, I said I liked the way her light 

shone through the face that flickered in the dark."

- Katarina Vandenberg in Atlas
________

Kort inlägg för snabba tider. jag kommer nog snart dela med mig något mer värdigt.

Note to self: Julia, flirta inte med killar i din ålder som är med sin lillasyster. I detta landet är det större chans att det inte är hans lillasyster. Det är hans dotter.

Oh, well.

(Our Lawyer Made Us Change the Name of This Song So We Wouldn't Get Sued - Fall Out Boy)

We knew we've got to leave this town. But we never knew when and we never knew how. We never knew how.

(September - Daughtery)