The language is leaving me in silence

Idag blev det party på flygplatsen (förövrigt den minsta flygplatsen i hela universum, typ)

Välkommen hem, mamma!

Idag bläddrade jag igenom The History of Love, skriven av Nicole Krauss. Jag och Evelina kunde i somras inte komma överens om vem som ville ha den mest, så vi bestämde oss för att köpa den tillsammans. Hon läste den i somras (och klottrade sönder sidorna med små meddelanden, kommentarer, teckningar och understrykningar) och lämnade den med mig när hon left for college. Det var upp till mig att kontra hennes personliga tvist i boken med min egen, och ge hennes meddelanden vacker respons. Nu är boken smockad med kärlek, internskämt och färger. Och nu är det systers tur att läsa den igen. Hon ska göra det när hon flyttar in i mitt rum, för att jag sen ska kunna ta med den till Sverige igen när snön smälter.

Har du någonsin läst en bok som känns för mycket för att existera? Isåfall, vilken? The History of Love är lätt i den absoluta toppen på de vackraste böcker jag någonsin läst. Sådär, när det verkligen griper tag i och klämmer på hjärtat riktigt hårt ibland, så man liksom stänger igen den mitt i en mening för att påminna sig själv att andas.

Jag quote-ar Looking for Alaska av John Green, när jag menar att summan av dess delar inte går ihop, utan det sträcker sig utanför det. Men eftersom det är utanför så går det inte att greppa eller ta på eller ens att nå. Det är liksom så man vill vara, eller hur? Så man vill vara själv. Det är därför jag gillar att läsa vackra böcker som denna. Det känns som att man tänjs ut.

Klicka för att tänjas.

Ursäkta att detta inlägg mest bestod av papper.

Men papper kan vara det vackraste som finns.

(No More 'I Love You's - Annie Lennox)