We're smiling but we're close to tears

Hejdå, Tulsa.

Tack för allt, lilla älskling.

Det känns bra att vara din vän.

Jag kommer sakna hur du låter.

Jag kommer sakna folket man passerar på dina gator.

Jag kommer sakna maten du fixade till mig.

Jag kommer sakna alla unika affärer.

Jag kommer sakna kvantiteten.

Jag kommer sakna att vara hemmaskolad.

Jag kommer sakna solen som skiner på dig.

Jag kommer sakna språket och dialekten.

Jag kommer sakna den rena lyckan.

Jag kommer sakna all kärlek.

Sista inlägget.

Jag kommer sakna att du tog några minuter att läsa om mina små tankar.

(For the First Time - The Script)

Look happy, you'll make it

Den perfekta sista veckan fortsatte som den började, med vardagliga små mysiga händelser. Lite sorgligt, men mest kul. Evelina sov över under helgen, och vi sov ingenting, vi tittade bara på våran favorit-tv-serie i hemlighet och åt popcorn :)
Igår såg vi The Eagle på bio, med Channing Tatum och the ever lovely Jamie Bell. Skottland äger, och filmen skulle varit bra om det inte vore för det onaturligt lyckliga Hollywood-slutet. Ibland kan det bara inte sluta realistiskt bra. När ska de lära sig?

Är inte namnet Oklahoma mysigt? När man säger det. Oklahoma. Oklahoma. Oak. Ek. Ekh. Haha, hej!

Idag är min sista dag i Tulsa. Det kanske skulle varit mysigt att bara springa ut i sommarvädret med den amerikanska flaggan och sjunga Party in the USA eller Kids in America och slänga av mig kläderna för att dansa i en ring och shake-a mina rastas, men nej. Nej. Detta är min dag:

Melankoli.

Jag ser fram emot att träffa dig, dock.




(F**kin' Perfect - P!nk)

I won't sleep tonight

Oh! Och jag har köpt en Bop it!

Du vet, as in Gilmore Girls?

Inte en exakt som deras (vilket är en sido-modell som är utformad för endast två spelare). Min är mer originalet som kan användas av en spelare, såväl som flera.

Nu är det kört. Ingen sömn.

(Animal - Neon Trees)

You were in college, working part-time waiting tables

Jag har träffat så många fantastiska människor här borta. Jag vet inte om du någon gång läst böcker som Amy & Rogers Epic Detour eller sett filmer som My One and Only, men det finns en viss charm i att möta människor, spendera några timmar med dem (eller bara några minuter), och sedan separeras för att aldrig se varandra igen. Men när du går därifrån, med en sista småleende glans bakåt, så ser du världen på ett litet annorlunda sett.
Alla har en liten unik kvalitet att dela med sig till främlingar, men jag tvekar på att man någonsin kommer att få reda på vad just sin egen är.
Hur som helst, hela min vistelse här borta har känts just så. Jag har en lista bredvid mig på personer jag aldrig vill glömma. För de fick mig att se världen på ett litet annorlunda sett.
De kommer följa med mig hem, allihopa. Några i min ficka, några runt min hals, och de flesta i mina små tankar.

I Sverige blir man inte vänner med främlingar. Inte i min erfarenhet, i alla fall. Man blir vänner med sina vänners vänner, eller genom någonting gemensamt. Här borta blir man vänner med främlingar. Expediter, köare eller folk man råkar stå bredvid framför en hylla i en matvaruaffär. Sverige, snart kommer jag. Och svenska främlingare, beware. Snart kommer jag prata med er också.
Kära vänner, jag hoppas att ni inte kommer att skämmas för mycket för mig.




(Mine - Taylor Swift)

My nose started to bleed. But I got up again. I always do.

Jag har skrivit klart mitt PA!

Ja, jag har inte börjat på rapporten, men själva arbetet är klarskrivet! Åh! Pardon my french, men jag har jobbat skiten ur mig på senaste tiden. Fy vad skönt att  den där odågan äntligen är redo att läggas på hyllan.

Jag skrev klart den igår, så vi firade idag med en perfekt dag. Jag och mamma hängde på mallen, och vi gjorde bara saker vi ville göra, och vi köpte precis allt vi kände för att köpa.

Åh, nämnde jag att det var 27 grader varmt idag?

Förlåt, jag bara behövde få ur mig det :)

Det var faktiskt en perfekt dag.

Jag hittade mitt livs kärlek också. Eller, han hittade mig rättare sagt. Nej, inte Christian Slater från Heathers (Jag vet, jag vet, "Christian Slater, Julia? Eeew." Men seriöst, har du sett honom i Heathers? När han spelade en tonårs psykopat mot en mini-Winona Ryder. I hate to use the term "dreamy" men hello mister.)

Nej, jag snackar om mitt livs riktiga kärlek. Okej, jag har en tendens att överdriva slightly, men han är definitely up there (svengelskan har aldrig blivit såhär plågad). Men jag orkar inte skriva om honom just nu, klockan närmar sig en skamlig timme. Keith heter han.

Jag vill också påminna dig att om du läser detta under skoltid så befinner du dig just nu i sista skoldagen utan Julia innan jag kommer hem. Om du läser detta efteråt så vill jag först säga: GRATTIS TILL LOVET!! Och sedan säga att nästa gång du är i skolan igen så är jag där med dig.

...yay.

Nej, seriöst. Jag är faktiskt mycket glad idag :) En perfekt dag har det varit.

Jag önskar samma perfekt-ness över din dag med.

Det förtjänar du :)  

Ett collage över inget speciellt.

Det som bara ligger och väntar på att läggas upp mitt i natten: 

Mina blogginlägg här börjar bli mer och mer skräpiga, förresten. Det är för att jag insett hur lite tid jag faktiskt har kvar, och vill skriva här så mycket jag bara hinner innan dagen är kommen.

På många områden i mitt liv så är jag ändå en "kvantitet före kvalitet"-tjej.

Det lät fel.

Poäng: Ursäkta skrotiga men lite väl regelbundna inlägg.

Det kommer inte att bli bättre.

(Hoppipolla - Sigur Rós)

This town can hardly breathe when air is filled with dust and dying dreams

Inget informativt. Inget speciellt. Klockan är snart halv två på natten. Kanske skulle sova. Hm.
Sömn är för de svaga. Jag lämnar det här stället om drygt en vecka.
Ska försöka skriva klart PA:t imorgon. Idag. Hm.
Jag hör av mig om hur det går.

Jag läste ett blogginlägg från en fictional character. En pojke. Och jag blev lite kär, för det var det finaste jag sett :) Varför blir man bara kär i folk som inte finns?
Jag kan nog inte bli kär.
Inte på riktigt.

(Det kommer jag nog få äta upp typ imorgon. Idag. Crap. Midnatt förvirrar saker.)

"ABOUT ME: I am wearing somebody else's socks. I'm not sure who's wearing mine. They could be anywhere but I can't complain. My sock karma is well into the red but there are worse things to have done. People don't really mind about losing socks.

Enough about me. What about us? We probably don't even know each other but it's irrelevant really. Something's happening between us whether you like it or not.

Because by reading this right now you are realising the potential of a moment that I start the second I click save. That moment is happening right now. You're in it just as I was however long ago this message says it was posted. How is the future? I expect much of the same only faster. The past is fine. Everyone says hello.

So my moment and your moment have linked up and created something new. This new thing is me sat here in the past/present and you, wherever you are in the future/now and whatever that means for the both us. This is the closest we will probably ever come to time travel in our lives.

I know. I was disappointed when I found out too."

(This City is Contagious - The Cab)

I'm wonderstruck - blushing all the way home

°*°Best Valentine Ever°*°

(Enchanted - Taylor Swift)

Don't you ask me if it's love, my dear. Love don't really mean a thing round here.

My babes.

"Hi! My name is Tucker."

"As in 'must die'?"

"... what?"

"You know, the movie? John Tucker Must Die? ...No?"

"No..."

"No? Okay. My name is Julia."

"As in 'Roberts' or 'Stiles'?"

"Neither. The Swedish translation of Romeo's lover."

"How original."

"I do my best."

___

"How old are you anyway?"

"A little less than twenty."

"So nineteen?"

"Um, yeah, pretty much."

___

"Let's be rebellious. You can buy the tickets and I buy the popcorn."

"It's a one-dollar-theatre. The tickets are literary one dollar."

"Must be your lucky day."

___

"Are you... 'parking'?"

"God, 'parking' is such a cliché."

"Are you, though?"

"Yep."

___

"Reese's aren't really pronounced the way they are in the commercials."

"I believe you."

"You do?"

"I don't know better then believing you."

"Lucky me."

___

(Say You Don't Want It - One Night Only)

We travel like gypsies only with worse luck and far less gold

Hej mina turturduvor! Jag hoppas ni har en bra dag.

Jag har så mycket på gång, så det blir lite snävt att skriva här ibland. Men jag försöker :) Igår var det Super Bowl! Vi skulle läsa på wikipedia om vad football går ut på egentligen, och det stod typ "I amerikansk fotboll är reglarna typ som i engelsk rygby, bara inte." Det kanske skulle hjälpt om man kunde reglerna i engelsk rugby.
     Eftersom vårat val av lag (Pittsburgh eller Green Bay) också var neutralt så valde vi till slut Green Bay. Anledningarna var att laget hette Packers (i motsats till töntiga Steelers) och var grundat med nåt med indianer att göra. Jag lyssnade inte så noga. Joan Jett från the Runaways hejade på dem, de är nämnda i något Friends-avsnitt, och de var underdogs (eftersom Pittsburgh hade redan vunnit Super Bowl typ hundra gånger). Vem älskar inte en underdog? Green Bay grabbarna var liksom små och unga och hoppade runt på planen som små kalvar. Okej, jag ska inte tråka ut dig med mer sport, men Green Bay vann i alla fall! Och det var först efter de vann som jag fick reda på att Fonzie från Happy Days också hejade på dem. Vaddå, kom igen! Fonzie? Happy Days? TV-serie från 70-talet? Anyone? Anyone? ...Nehej. Vaddå TV-serie-nörd?! Gå och lägg dig.
     De sanna hjältarna igår var i alla fall home-delivery-pizza-grabbarna :) Oj, vad de fick jobba. Min kära Andrew kom hem till oss, han fick extra dricks. Och Black Eyed Peas gjorde ett multi-framträdande på TVn, för att inte nämna att roliga reklamer som hade premiärer.


Mitt PA (ifall jag inte riktigt fått fram det tidigare) innehåller att studera utvecklingen i ungdomsfilmer (eller ungdomarna i dem) mellan 80- 90- och 00-talet. Idag gör jag klart min text om 80-talet, vilket jag är i djup sorg över. Ungdomsfilmerna på 80-talet var de. bästa. ever. Och nu är de över. Nu ska jag kolla på en hög skit från 90-talet. Nej. Jag säger som Olive från Easy A:

Suck. (moving on)

Jag köpte min bankettklänning i förrgår! Då blev jag mycket glad :) Jag blev väldigt nöjd, och det är skönt att ha det gjort.
     På senaste tiden börjar jag tänka på att jag ska åka tillbaka till Sverige snart. Fast det kanske jag inte borde skriva här, då kanske jag tänker ännu mer på det. Hm. Jag ser fram emot att träffa er igen, det ska sägas. Meneehh... inte så mycket annat, du. Jag har det bra som det är.

Och tills jag kommer tillbaka, om du någonsin behöver det, kom bara ihåg:

(Sophomore Slump Or Comeback Of The Year - Fall Out Boy)

We're living in a den of thieves. And it's contagious.

Jag tror jag har förändrats sedan jag åkte. På ett bra sätt, tror jag. Innan jag åkte pratade jag med några människor, varav en av dem hade bott två månader utomlands när hon var tonåring. Hon berättade för mig hur man skapar helt nya vanor på en sådan tid, och hur mycket man förändras på såna här resor i just denna åldern. "Det är under just sådana resor man verkligen formas till den man ska vara", sa hon.

Emma sa en gång till mig att man lär aldrig känna sig själv så väl som man gör när man reser ensam. (Ja, Emma, jag glömmer inte sånt där) :) Hur som helt, dessa månader känns verkligen som en hel sådan resa. Det är bara jag och min familj i ett främmande ställe som inte är så främmande längre.

Jag vet inte riktigt hur jag förändrats än, dock. Jag vet inte om jag beter mig annorlunda. Jag kanske tittar annorlunda. Blinkar annorlunda. Andas annorlunda.

Ni vet ju. "There is nothing like returning to a place that remains unchanged to find the ways in which you yourself have altered."

------

Inte för att det har med något att göra, men ursäkta mig: Hur kan man förväntas jobba på ett PA när det finns så mycket annat i världen som betyder så mycket mer? Jag menar, några papper? Seriöst? Datorn kan krascha imorgon medan det fortfarande finns hundratals karaktärer utanför dörren som bara väntar på att bli älskade, och att älska i gengäld. Människor, foton, minnen, skratt, klingande smycken, söndersparkade converse, långa kramar, nätter som blir dagar, varma ögon, internskämt och pussar på näsan. Hur kan man jobba med PA när det finns näsor som väntar på att bli pussade? När jag ser tillbaka på mitt liv kommer jag verkligen inte önska att jag spenderade mer tid på mitt projektarbete. Jag kommer önska att jag pussade fler näsor. (Snälla, kom ihåg min röst längst bak i klassrummet som skulle yttrat detta mitt i en lektion om jag var där. Jag är säker på att någon behöver höra det för att få perspektiv då och då.)

Ett pojkrum.

(Us - Regina Spektor)

If I touch you once tonight, it could turn to every time

Inom en parantes är jag fångad.

Inget kan gå fel.

Platsen där främlingar inte är främlingar.

Men egentligen, var går gränsen mellan främlingar och vänner?

Han har precis gråtit.

Eller så ser hans ansikte alltid sådär skört ut.

Bredvid karusellen äter vi Oreo-glass

och vinkar till barn.

(Jag älskar ljuset. Jag älskar farten.

Men också stillsamheten.)

Fläcken på mina jeans är fortfarande kvar.

Nej, du är inte förlåten än.

- Jag kan massor av ord. Som apivorous, till exempel.

- Vad är det?

- ... Någon som äter bin.

Jag plockar upp små hemligheter i gathörn

och lägger dem i min ficka.

Det finns mycket vi inte berättar.

Har jag sagt att min blick alltid fastnar

vid din ryggtavla?

Vi är båda lika ovanliga.

Du skriver romerska siffror på servetter.

I en burk av genomskinligt glas

samlar jag tio tusen solstrålar på min hylla.

Du tar min svaga handled

och följer bokstäverna med dina svaga fingertoppar.

- Vart ska vi träffas?

- I tankarna.

Vad dum du är.

Fotstegen håller sig i samma takt.

Vi är ju alldeles för gamla för att hålla varandra i handen.

Lika bra det, du tycker ju om pojkar.

(Vilken tur att jag är bättre på att hålla hemligheter

än kroppsdelar)

Två personer med för lite plats över för lokalsinne.

Orden du säger på någon annans golv.

"Vi ska till höger... Vi skulle till vänster"

Jag är för upptagen med att lukta på skimret runt dig

och undra om vi använder samma duschkräm.

Du är sarkastisk på ett sätt som får mig att skratta

(men i och för sig får det mesta mig att skratta)

Min näthinna tycker om dig.

Det är allt som krävs, va?

Vi kanske ses någon gång

under en gatlykta någonstans.

(Platsen där bokkaraktärer dör - 

Vilken tur att vi inte är bokkaraktärer)

Du har på dig en lös t-shirt.

Jag visste inte att man kunde ha så vackra nyckelben.

(Back in the Saddle - Someone Still Loves You, Boris Yeltsin)

Like a bone, like bone; I'm so breakable

Läs boken.
Läs boken så att du kan se filmen.
Hjärteskärande och vackert :)

(When we are scattered, afar and asunder
Parted are those who are singing today,
When we look back, and forgetfully wonder
What we were like in our learning and play,
Oh the great days from great distance enchanted,
Days of fresh air, in the rain and the sun
How we rejoiced as we struggled and panted -
Echoes of dreamland, Hailsham lives on.)





(Prodigal - One Republic)

Dirty Little Freaks

Vad mysigt det var att prata med er nyss (Jag kan ju inte sova nu, så jag gör detta istället). Ni är alla så fina :)

Hm. När Cicci frågade mig om min nuvarande situation fick mig att bli sugen på att gå på college här borta, så började mina tankar ta en nostalgisk resa till första gången jag var på Evelinas campus. Det var helt sjukt. Jag tänkte smälta in - bara springa upp för trapporna till tjejernas och killarnas dorm-rooms, glida in, springa upp och lämna något till systern. Sedan springa ner igen och komma tillbaka till bilen safe and soundly. Men jag var så spänd att jag höll på att dö. Ungdomar mellan 18 och 25 år passerade mig i en virvel åt båda hållen, och när jag försökte komma in i byggnaden med den låsta dörren, så kom en förbarmande människa och slidade sitt kort så att den automatiska dörren flög upp. Jag skrek. Och jag skojar inte ens. Jag var så spänd att jag skrek till när dörren öppnades, och någon stackars kille innanför som bara ville läsa sin bok kollade förskräckt upp. Vad säger man, liksom? "Dörren öppnades"?
   Efter det traumatiska besöket så blev allt senare mycket lättare, och snart blev det vardagsfika. Men jag har ständigt förbluffad över konceptet. College. Det är helt sjukt! När man går runt bland dessa hundratals ungdomar så märker man att de kan göra precis. vad. de. vill.
   Jag menar, känslan av frihet där är nästan lite skrämmande. De har lärare, yes, men bara under skoltimmarna. Utanför lektionerna så är campus deras egna värld. Jag sa det då, och jag säger det igen: Det är liksom som om man byggde ett helt nytt, helt tomt, land. Och i landets tomhets-stadium så tänkte någon, "Vi kan befolka det med BARA ungdomar! Och se vad som händer, liksom". Resten av regeringen (som förresten också bara bestod av människor under 25) instämde ivrigt. Alltså, en hel hög med tonåringar plockades upp från sina hem, sattes ner i ett vackert med kompakt ställe och sedan sa regeringen "Var så goda, ungdomar. Detta är eran nya lekplats. Ni gör reglerna. Go crazy!". Evelina går ju på ett kristet college, så the sex and drugs and rock 'n' roll hålls ju till det minimala, men jag ska aldrig mer hålla oansvarigheten emot tonåringar vars vilda college-historier man kommer höra om i framtiden. Helt plötsligt är det förståeligt, and god only knows hur jag skulle bete mig i ett tonårs-land.
Bara kul. Hela tiden. Min hjärna skulle få något slags overload, och jag skulle dö innan jag blivit 50.
Anyway.

Fy vad mycket jag skrivit nu. Och vad sent det blivit. Jag måste skärpa mig.


Ni hann inte säga vad ni skulle göra på sportlovet. Ni får gärna skriva det nedanför, om ni vill göra mig lite extra glad :)




(Raise Your Glass - Pink)

It's just past 8 and I'm feeling young and reckless

Om några timmar ska jag på en college-fest. Jag ska försöka snacka om massa professors med massa frat-boys. Det blir kul. Live fast, party hard ;)

En gång när jag var på campus så hade jag lånat Evelinas böcker att bära runt. När en kille frågade varför jag gjorde det, så sa jag att det var för att jag skulle se ut som en riktig college-elev. "Oh, you don't need the books for that", sa han och jag började böla medan han bar dem.                                      
________                                            

"And after, when

we went outside to look at her finished lantern 

from the road, I said I liked the way her light 

shone through the face that flickered in the dark."

- Katarina Vandenberg in Atlas
________

Kort inlägg för snabba tider. jag kommer nog snart dela med mig något mer värdigt.

Note to self: Julia, flirta inte med killar i din ålder som är med sin lillasyster. I detta landet är det större chans att det inte är hans lillasyster. Det är hans dotter.

Oh, well.

(Our Lawyer Made Us Change the Name of This Song So We Wouldn't Get Sued - Fall Out Boy)

We knew we've got to leave this town. But we never knew when and we never knew how. We never knew how.

(September - Daughtery)